Jag skriver ofta om vilja och hur stark den är om den bara finns. En vilja är ett vapen, en fördel och en förutsättning för att man ska göra något, oavsett vad den handlar om.
Jag bad min kollega skriva lite om hans bedrift, hans vilja och hans känslor för att han tog sig upp ur soffan och blev maratonlöpare på ett halvår. Jag låter hans berättelse få tala för sig själv.
Från soffpotatis till marathonlöpare
Regnet hade avtagit en aning, luften var behaglig att andas in och vid det här laget kändes varje steg som en seger. White wedding hördes mellan de plaskande ljudet av skor som slog ner i vattenpussarna runt om på Stockholms gator och inte fören det att jag hade byggdnaden mitt framför mina ögon slog det mig, känslan som skulle göra all förberelse värd målet, varje steg och mil som jag hade avverkat sedan jag praktiskt taget reste mig upp ur soffan och
borstade bort chipssmulorna och snörde på mig löparskorna, skulle få ett kvitto.
Jag har i många år funderat på det, jag har delvis gjort det men den enda sak som har varit definitiv är att jag efter ett tag åter igen sneglat lite för mycket åt soffan och till slut hamnat där igen.
Jag och en vän satt och drack några öl, lyssnade på musik och hade det gott, jag hade väl det lite för gott och råkade kanske dricka en öl "för mycket" för att vända mig mot min vän för att förklara att vi borde springa Stockholm Marathon. En fniss och en fistbump senare så var det bestämt. Skillnaden mellan honom och mig var att den här tanken satt kvar dagen därefter, dagar efteråt, den gav inte med sig och två veckor senare var jag anmäld.
Anmäld och färdig ställde jag mig på bandet, tänk er Bambi på hal is, tröck på start vilket borde vara en bra knapp och efter vad som kändes som en svettig och blodsmakande evighet visade maskinen på 2.1km, jag tog ett avskedsbloss på nyårsafton. Det blev så verkligt, en 40km lång ökning på lite drygt 5 månader, jag visste egentligen inte om det var möjligt att avklara, jag visste bara att jag skulle göra det.
Ett par dagar efteråt köpte jag broddar och utomhuskläder, gjorde min grej och lyckades ta mig lite drygt 4km i snön vilket kändes som en jättebedrift, sedan kräktes jag. Turen i snön fick mig att inse något som skulle komma att utvecklas, jag var tvungen att vilja detta mer än vad jag vill undvika att kräkas, jag var helt enkelt tvungen att träna tills jag kräks, för någonstans på den här resan måste jag skilja mig ifrån mitt tidigare lata jag och veckan därpå gick jag upp 07:00 för att ta mig till gymmet innan jobbet för att springa 7km, den dagen fick mig att inse att jag var tvungen att vilja detta mer än vad jag vill undvika det kalla golvet på morgnarna.
Ju mer jag tränade desto mer beslutsam var jag tvungen att bli, det blev aldrig mindre jobbigt att springa. Det är samma pina varenda gång du vet om att du ska ut och springa i vintermörkret och minusgraderna, det är samma pina varje gång du får kramp för att du druckit för lite vatten och detta var för mig rätt smärtsamma insikter, träningen blev aldrig lättare för jag tränade fortfarande tills det att jag fick blodsmak i munnen, jag kräktes, fick kramp och svullna knän. Då utelämnar vi krämpor som skavsårshälar och blödande bröstvårtor tillsammans med infanteribrand, för de är pinsamma...
Många frågade mig på vägen, "varför gör du det"? "Varför springer du inte en halvmara istället"? "Du har ju inte sprungit tidigare". En bekants personliga tränare hade sagt något som innehöll ordet "idioti". Jag gav ofta en rolig historia som svar på dessa frågor, jag har alltid skämtat bort allvar och saker som gör mig rädd, för jag måste erkänna att loppet gjorde mig skiträdd, men det fanns egentligen bara ett svar. "Jag ska".
Milen ökade i takt med att jag pressade mig vidare mot mitt mål på 4.2mil och under en period så var mina knän ständigt svullna. Här ifrågasatte min Mamma träningen och förklarade att jag faktiskt kunde skada mig. Jag svarade med att jag vill det här mer än vad jag är rädd för att skada mig. Det tänket fanns då med mig i varje träningspass, vad jag än ville så skulle jag vilja detta mer.
Det spelade ingen roll om jag hade sovit dåligt, ätit dåligt eller om jag bara var trött och hängig, det spelade ingen roll ifall jag fortfarande hade ont sedan den tidigare rundan eller hade skoskav. Termometern såg jag endast på för att veta hur mycket kläder som skulle träs på kroppen för att slippa frysa.
Ca 5 månader efter det att jag bestämt mig för att påbörja min resa så sprang jag in på Stockholmsstadion, hela mitt känsloregister slog slint i huvudet och jag var glad över att det regnade den dagen då jag lika andfådd som överväldigad tog det sista steget över mållinjen 42195m efter start.
Kortfattat så var det här det bästa som jag någonsin har gjort, jag gick ifrån soffpotatis till Marathonlöpare på mindre än en halvår och det var värt vartenda skavsår, svullna knän, krampande vader och de mindre angenäma skavsåren.
Jag har sprungit Stockholm Marathon
/Joel Tiden Sundin
Med detta inlägg väljer jag att vara 100% öppen med min resa med allt vad det innebär, det är jobbigt, nervöst men att stå upp för sig själv är en del av hela processen. /Anneli
