Äntligen, äntligen har jag kommit in i en fas där jag vill träna, hela tiden, varje dag- även om jag har vila också, men jag Vill, jag längtar efter att få röra på mig, jag längtar, jag kämpar, jag fightas med hälsporre och dåliga knän. Jag vill. Jag vet att många av er förstår känslan och många har gått igenom samma process.
Först gör man, för att man måste av olika anledningar, sen gör man det för att man känner resultat, både fysiskt och psykiskt, sen gör man det för att man vill, men inte jämt eller på rutin, men någon gång i veckan, sen blir den gången fler gånger, och till slut har man rutiner, man vill träna kontinuerligt, man vill förbättra sina prestationer och helt plötsligt har man kommit hit, att man föredrar och prioriterar träning och det är ett naturligt inslag i ens liv, liksom äta, sova och dricka.
Och nu när jag äntligen har kommit hit, då ska hälsporren blir värre? Det känns i foten idag som det gjorde innan det blev bättre. Jag blir så arg att jag faktiskt gråter över det, på riktigt. Jag förtjänar inte denna motgång, inte nu när jag är inne i ett sådant skönt "flow" med träningen. Det sägs att man växer i sina motgångar och ja visst gör man det, men jag vet inte vad jag ska "dra för lärdom" av denna skit-utmaning. Det kanske visar sig, när det går över om något år...
Japp, jag är bitter idag och trött som ett as, smärtan tar energi som fyfan. Dessutom så levererade Sportamore mina nya träningskläder idag och det ska jag bli glad över, men faktum är att jag behöver ta 2dagars vila från träning och satsa på att få in rutiner på "egen behandling" av hälsporren och får inte använda dem på direkten. Dock måste jag säga att sportamore var otroligt snabba, 3arbetsdagar tog allt, jag la beställningen söndags och dom kom som sagt idag. Tack Sportamore!
Tejpad fot kommer att vara en ny del av mina morgon rutiner, som en del av den egna behandlingen utöver en massa andra övningar och stretching. Som nu, då ska jag rulla ihop en handduk med tårna..
