När jag satt hos läkaren i december och han sa rakt ut till mig att "
äta och träna rätt är bra för en frisk människa, men du är inte frisk när du är så pass överviktig som du är" och sedan föreslog LCHF blev jag både sur och chockad. Vadå en läkaren som föreslår LCHF tänkte jag- jag som dessutom är utbildad hälsocoach och är egentligen inte den som förespråkar dieter.
När han sa att jag inte var frisk pågrund av övervikt, gav han i det även ett "okej" att gå emot alla mina principer, acceptera det faktum att ja, jag är ju sjukligt fet med en vikt på 122kg till mina 174cm. En bypass operation hade kommit som förslag i tidigare läkarbesök. Så jag funderade i några veckor och kom fram till att ta doktorns råd, köpte boken han rekommenderade "GI Noll" av
Sten Sture Skaldeman,
Jag läste på om lchf och samtidigt fightades jag med mina kunskaper och principer gällande en "vanlig kosthållning" som ska innehålla 30% fett, 50% kolhydrater och 20% protein av ditt dagliga energiintag enligt livsmedelsverket. Jag gick All-in med lchf, åt strikt (
max 10g kh/dag) och räknade faktiskt kalorier och betedde mig som att jag led av en ätstörning men faktum är att jag faktiskt hade det annars har jag inte blivit så tjock.
Min sambo behöll kolhydraterna i sin kost och i de första veckorna gjorde allt i min makt för att ersätta de dåliga matvanorna med "lchf-alternativ" som bröd bakat med mandelmjöl, bakelser gjord på stevia, ägg, mörk choklad och var inte alls bekväm i att behöva "ge upp" sådana saker. TIllslut orkade jag inte hålla på att baka och fokuserade på att fylla i shape-up varje dag, tillsätta mer fett i maten, och ju längre tiden har gått ju mer har jag blivit tillfreds med att äta lchf.
Jag ser lchf som ett hjälpmedel och inte som en lösning.
Nu har det gått lite mer än ett halvår och jag har gått ner 17kg, ett av målen jag hade var 20kg till min semester men så blir det inte, men jag har 3kg kvar till det målet så dom är snart borta. Min fokus handlar mer och mer om att få en stark, välmående kropp. Nu när jag är lättare är det lättare att träna även om jag får dippar pågrund av hälsporren så jag påverkas inte lika hårt av det i dag som jag gjorde innan.
Jag är faktiskt väldigt förvånad och fördjävla stolt över mig själv att jag har kommit så galet långt i min quest att ta tillbaka mitt liv. Vart tog hon med dom dåliga ursäkterna vägen? Jag har sagt tusen och åter tusen gånger att "
nu ska jag ta tag i mitt liv" - och sen satt mig i soffan och tänkt- i morgon. Och när morgondagen kommer, hade jag en ursäkt. Inte längre! Jag är den jag då önskade att jag vore.
JAG är hon som jag saknat, som min sambo saknat, jag min omvärld saknat. I dag när jag traskar in på jobbet är det alltid något som säger något, i dag fick jag en oväntad kram och ett "grattis" och jag frågade "
Vadå grattis, tror du att jag är med barn eller?" - näe svararde personen, till viktnedgången. En annan kom och la handen om mig igår och sa "anneli, din snygging" - klart jag sträcker på mig ännu mer. Jag syns ju igen!
Jag har en lång bit kvar men jag har vunnit så otroligt mycket på att jag bestämde mig för att pröva lchf och träning framför bypass-operation. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och mina matbeteenden som jag kommer att ha nytta i resten av mitt liv. Det har varit slitigt, kämpigt och många gånger jäkligt drygt, men det är värt det i slutändan. Som
Mårten Nylen säger:
Våga – Vilja - Förändra och jag tänker fortfarande äta lchf, träna och må bra- detta är min livstil, detta är jag.
