måndag 15 juli 2013

Kortison mot hälsporre

Då är beslutet taget och tid bokad. På onsdag ska jag få kortison sprutat in i inflammationen av plantarfascian, som även i folkmun kallas för hälsporre. Jag använder alltid min ortopediska inlägg, jag masserar,  stretchar, "crabwalkar" och tränar core för att stärka kroppen, så att vaderna mår bra och jag går aldrig barfota och ändå har hälsporren knappt blivit bättre.

Jag haltar inte lika mycket nu som från början, men det är långt ifrån bra. 10månader har jag gått med skiten och nu tycker jag att det var dags att pröva kortison, även om jag vet om riskerna med det. Det är en risk för min hälsa, min träning och mitt mentala tillstånd att ha hälsporre och rustrationen har snart inga gränser och det är en prövning som jag gör allt för att slippa.

I går tränade jag för första gången på ca två veckor, först en cykeltur på 6km (totalt 7km med 1km hem från gymmet)  med en snitthastighet på 22km/h, mina första 5km i år cyklade jag på ca 17km/h- så jag ser utveckling. Jag hamnade på gymmet efter cyklingen och tränade lite bröst, ben och core. Jag har blivit starkare i kroppen och det känns skönt. Dock vill jag aldrig mer vila så länge från träning! Jag tappar flåset, jag blir gnällig och rastlös.

Träning är en del av mitt liv nu och även om det är ett måste med vila ibland så hoppas jag verkligen att min kropp aldrig mer tvingar mig bort från träningen så pass länge. Jag får hitta fler träningssätt helt enkelt, till hösten får jag simma som alternativ. Jag måste ändå börja lära mig att simma om jag ska göra Söderhamn skärgårds triathlon och halvklassikern som startar nästa år. Det finns en baktanke och en plan för all träning jag utför, allt för att att nå målen ovan.

Mål är A & O för framgång!


söndag 14 juli 2013

Gastric bypass, no way!

Det är sju månader sedan som jag bestämde mig, verkligen bestämde mig att ändra på min dåvarande livstil som innehöll att sitta i soffan och äta godis och fara med löften till höger och vänster om att "ta tag i mitt liv" var och varannan dag.

Jag gjorde några halvhjärtade försök med att snåla på intaget av mat med hjälp av bland annat modifast, jag började som smått och promenera, sen lite jogg och då kom hälsporren som ett brev på posten och då slutade jag att motionera och åt ännu mer godis och blev än mer lat- om den var möjligt.

16december började jag att äta Lchf- strikt dessutom, jag åt max 10g kolhydrater/dag och bra med fett. Jag tappade vatten, blev makalöst pigg, fick mindre uppsvälld mage, sov bättre, fick jämt blodsocker (jag var en riktigt tjurpuppa när jag blev hungrig) och jag började att gå ner i vikt.

Jag har lärt känna min egna kropp och jag har verkligen lärt mig vikten av mängden mat på tallriken. Jag äter mer än hälften så mycket mat nu jämfört med tidigare. Mat har fått en annan innebörd och är nästan inte alls förknippat med känslor som förut. I förrgår åt jag min favo-frukost, bäggcon (ägg och bacon) men blev lite förvånad över känslan det gav.

Jag känner mig "mätt" på fett. Det kan ha och göra med att det är sommar, jag vill ha färsk mat, lätt mat, jag vill ha mer sallad och mindre fett. Jag vill äta jordgubbar, fil, kräm, blåbär, hallon, melon och sådant. Jag saknar inte de typiska kolhydratsbomberna, så som potatis, pasta, ris, vitt mjöl och socker. Men jag vet inte om jag kan påstå att jag åter lchf nu, snarare lc- low carb.

Jag vill inte utge mig för att äta lchf, när fettet saknas. Jag vet inte om jag behöver en etikett på min kost. Jag äter det jag vill äta nu, jag har inga "får inte, bör inte" och istället nya "jag vill inte". I slutändan handlar allt om mängd och jag vill inte tillbaka till trötthet, surpuppebeteende, uppsvälld mage och allt annat skit som vitt mjöl och socker ger mig.

Jag tror att det är såhär, jag börjar att hitta en balans och trygghet i kosten och lägger inte ner lika mycket engagemang och tanke, det går av bara farten. Det mina vänner, är lycka och en enorm frihet. Och med det sagt, jag vet till 100% att jag aldrig kommer att behöva göra en gastric bypass, det var en sista utväg men inte längre. Snart närmar jag mig -20kg , bara 1,6kg kvar, vilken grej!

Våga vägra gastric bypass OM det finns andra vägar att gå!